Du.
Varför ska det alltid vara så svårt. livet måste ju vara det jobbigaste som finns, och döden bara en skön utväg.
Livet är fyllt av överaskningar, det här var en av dom. Jag försökte vara stark och inte bryta ihop.
Jag föll och reser mej aldrig igen, du var klippan som höll mej uppe.
Vi träffades max 1 gång per månad och ändå är det du som behövs mäst.
Märkligt nog så tänkte jag alltid på dej den sista månaden, då natten kom tog du över tankarna.
Men den trettonde Januari, dagen jag aldrig kommer glömma, steg upp kl halv 6 skulle och jobba.
Sa till mej själv när jag gick ut "Bästa dagen denna vinter" solen steg sakta upp i horisonten och snön fall så vit och lätt mot marken.
Kom till lagårn, allt gick bra hela tiden, tiden som sagt.. den bara flöt iväg och samtidigt som jag skrattade och log så lämnade du oss sakta.
Då kom det dära samtalet, "Morfar har gått bort" sa pappa i telefon, min första tanke var att han gått från hemmet med tanke på hur gamal och glömsk du var :)
så jag värt lättnad, men sen sa han att han dött. Då slog det slint i skallen, benen skakade och hörlsen försvann. jag pratade med gerd och fick fara hem.
Det ända jag tänkte på vägen hem var Sara, Räddaren i nöden om man säger så. den bästa kusinen man kan ha, hon som förstår och lyssnar.
Men vart tog du vägen, det är så förbannat jobbigt, ingen att vända sig till ingen att få prata med. Och jag vet inte hur länge jag klarar längre , döden frästar,
och allt är så förvirrat. Jag behöver verkligen dig igen. om man ska ta allt kortfattat så "om jag kun vird baks tidn"
Nu har det gått ett halv år, och det känns bara mer och mer, allt blir bara tyngre och tyngre. vad fan ska man ta sej till.
